Det finns en gräns för hur mycket ensamhet man klarar av. Och jag tror att jag har nått den gränsen nu. Det spelar ingen roll hur mycket människor och vänner jag har runt omkring mig hela tiden, för det slår ändå till. Det kommer gå över, jag intalar mig det varje dag. Jag är vuxen nu, jag kan hantera det här. Jag vet att jag kan.
Men allt jag vill ha är min familj, min pojkvän och någonting som jag kan kalla ett hem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar