12 Januari

Nu tänker jag göra det officiellt. Jag tänker aldrig mer i hela mitt liv flyga in till USA. Jag vet inte om ni kommer ihåg, men när jag flög till hit i slutet av augusti så blev jag fast på Newark, fast då hade jag ju i alla fall mamma, men ändå. Vi fick vänta i jag vet inte hur många timmar. Och vet ni vad? Det har hänt igen. Bara det att den här gången så fastnade jag på Washingtons flygplats. Alldeles ensam till på köpet. Mitt flyg ifrån London var lite försenat, jag skyndade mig till passkontrollen, men så fort jag såg kön så gav jag upp hoppet om att hinna med planet. Jag spenderade nämligen 1 timma och 25 minuter åt att stå i kö innan jag ens kommit igenom passkontrollen. Underbart. Sen fick jag leta upp min väska, som någon redan hade plockat ner ifrån rullbandet, vilket var väldigt snällt. Gå vidare och se vart jag kunde få en nybiljett. Hittade rätt disk sa att jag hade missat mitt plan. Och här bröt helvetet loss ännu en gång. Efter att jag gråtit konstant ifrån det att jag gick igenom säkerhetsspärren på landvetter tills det att jag skulle gå av planet i Washington, så började jag nu gråta igen. Den stackars gubben kollade helt förskräckt på mig och sa att jag inte behövde oroa mig, utan att han snabbt skulle fixa in mig på ett nytt plan igen. Stackarn kunde ju inte veta att han egentligen inte hade någonting med det att göra. Well, ett nytt plan kom jag med. Problemet var att det inte gick förrän 22.04. Great, fucking perfect. Endast sex timmar att slå ihjäl helt ensam.

Jag lyckades leta upp en telefonautomat för att jag skulle ringa till Michelle och berätta att jag missat planet och att min nya tid som jag skulle landa nu var 00.15 istället. Eftersom jag ringde ifrån en telefonautomat hade hon såklart inte den blekaste aning om vem det var utan jag sa att det var hennes favorit svenska som ringde. Och hon trodde inte på mig! Hon svarade med att säga: ”Nej, min favorit svenska är Elin och det här är inte Elin.” Jag försöket övertala henne att det var jag men hon trodde verkligen inte på mig. Sonni tog luren och jag började prata på svenska till henne. Och först då förstod dom att det faktiskt var jag. Att ha en förkylning och ha gråtit en hel dag gör tydligen rösten oigenkännlig. När jag berättade att jag var fast i Washington så svarade smarthuvuden följande; ”Men Yingy, det är ingen fara. Obama är i Washington, du behöver inte vara ledsen. Han tar hand om dig.” Och för första gången idag fick dom mig att skratta. Dom sa i alla fall att dom skulle hämta mig vid 00.15 istället. Och sagt och gjort, när jag gick av planet i Jacksonville så stod båda två där och sprang mot mig så att jag faktiskt snubblade när dom kastade sig på mig.

Men nu visade det sig vara så att även mitt flyg mot Jacksonville blev försenat. Det skulle lämnat flygplatsen 22.04, men vi lämnade inte flygplatsen förrän 23.05 och jag var inte framme i Jacksonville förrän 00.55. Ännu bättre, framme vid skolan vid

Men en hemskare resa får man leta efter. Jag tänker aldrig mer åka flyga till USA, i alla fall aldrig mer själv. Hur jag löser det nästa år får vi se. Men aldrig, aldrig, aldrig mer igen. Även om jag kom fram till St. Augustine tillslut. Endast 7 timmar försenad.