Att flyga till USA kan ju minst sagt vara ett äventyr, i alla fall om man går i mina skor. Den här gången klarade jag mig inte ens till flygplatsen utan att det hände någonting. Nej, pappa fick tvärnita längs vägen så att jag fick gå utanför dörren och spy upp det jag hade ätit dagen innan. Fräscht va? Väl framme vid landvetter klarade jag mig den här gången att säga hejdå och gå igenom säkerhetsspärrarna utan att jag grät sönder mina ögon. Tecken på mognad kanske?
Inte för att det varade särskilt länge, för så fort jag kom innan för fick jag leta upp närmaste toa, och gissa vad, jo, spy igen. Underbart när man har en cirka 18 timmars resa framför sig. På planet mot Köpenhamn där allt gick bra fram tills det att vi skulle landa, när skylten för säkerhetsbältet var tänd, så kom illamåendet igen. Tackar för de mysiga spypåsarna som finns på flygplan säger jag bara.
På väg till Newark så verkade allting frid och fröjd, tills den där klumpen i bröstet kom från absolut ingenstans och bara växte sig större och större, tills det inte gick att hålla emot längre. Tårarna svämmade över och min andning blev väldigt likt något som kallas hyperventilering. Och där satt jag, för rädd för att röra mig och helt oförmögen att sluta gråta. Hur mycket jag än bet mig i läppen. Japp, jag är 20 år fyllda, det märks verkligen va? Tårarna fortsatte rinna även när vi kommit fram till Newark, när jag hade tagit mig igenom tullen och allting och jag var på väg genom den sista säkerhetskontrollen, så tog två personer ifrån personalen mig åt sidan, för att ge mig näsdukar och fråga varför jag var så ledsen (Kanske för att dem ville ha reda på ifall jag grät så mycket för att jag gjorde något jag inte borde göra, till på köpet stod jag precis bakom två militärer.) I alla fall så var det ju även nu jag skulle möta Johan, hans första uttryck var; ”Vad trött du ser ut, eller vänta, du gråter. Eller hur?” Att han gjorde narr av mig var ju precis vad jag behövde liksom. Han skickade i alla fall iväg ett sms till Sonni, som den skvallerbytta han är och berättade att jag grät. Sonni ringde mig och berättade att hon skulle ha maten klar tills jag kom hem. Gulligt right? Kanske min kropp behöver efter cirka 24 timmar utan mat, plus några spyomgångar.
Så mitt lilla tips är, flyg aldrig någonsin om ni av någon anledning måste spy flera gånger om. Det är hundra gånger värre än att missa flyg och sitta på flygplatsen och vänta flera timmar. Så den här resan till USA tror jag faktiskt tar första platsen, på värsta resor någonsin.
4 kommentarer:
Min lilla älskling, jag har varit så orolig för dig! Har tänkt på dig hela tiden (jag kunde inte äta går på hela dagen, om det var oron för dig eller något smittsamt vet jag ej). Dessutom var det alldeles för tyst hemma!!! Skönt var det i vart fall att läsa din blogg och se att din vassa hjärna fanns där! Älskar dig
Pussar och Kramar
Lilla gumman !!!... är du bättre i dag ??? - usch jag tyckte så synd om dig när jag läste på din blogg.
Det är klart att det blir extra känsligt när man mår illa och du varit hemma. Men vilka underbara vänner du har Elin helt fantastiska.
Vad blev det för "dinner"
Se till att vila ut nu så gott det går. "Du fixar detta "
Många kramar från
Carina
Hej lilla gumman! Ja det är inte lätt att åka till USA för dig kan vi konstatera. Det var ju för dj.... att du skulle få magsjuka eller vad det nu var. Skönt att du är på plats hel och ren. Härligt med dina vänner - hälsa och tacka från din pappa att de tar hand om dig.
Sköt om dig och massor med
Pussar & Kramar.
Tack för allt erat medlidande. Nu är det värsta dock över och jag börjar bli på fötterna igen! Ett bra tecken eller hur?
Skicka en kommentar